KLART DET KOMMER MER!

 Trodde ni jag var färdig där eller? Självklart inte! Så länge kvinnor och män inte har samma rättigheter kommer jag peppra er med en massa arga blogginlägg lite titt som tätt, så ni kan lika gärna vänja er. Så, sätt på kaffet, hämta farmor, mamma, pappa, brorsan, katterna, chinchillan, ja hela familjen för här kommer lite härligt söndagsläs som ni kan avnjuta till kanelbullen! 
 
När jag ändå kommit igång och kastat negativitet och kritik kring mig likt en festivalbesökare med sitt skräp under Peace and Love, kan jag lika gärna passa på att klaga lite på allmäna ting i min omgivning som irriterat mig på sistone. Och, eftersom jag är ett uppenbart fan av listor kommer här därföööööör *TRUMVIRVEL*
 
FEM BAJSDÅLIGA SAKER JUST NU-LISTAN: 
 
  • Att jag fortfarande inte sett en enda man gått omkring med barnvagn, någonstans i London, trots att jag bott här i snart åtta månader. Alltså inte EN enda!! 
  • Att jag under de senaste veckorna träffat ett X antal nya människor, med en sinnessjukt negativt stereotypisk bild av feminister. Vill vränga en wok-gryta i skallen på dem allihop, men gör det inte pga artig.  
  • Att jag går förbi denna minst två gånger i veckan och därför skiftar från peppad och glad till rasande och Hulken på en millisekund:
  • Att jag skrev ett långt, aggresivt mail till Smythstoys.com om deras könsstereotypiska leksaker och varför de borde tänka mer nyskapande, men inte fått något svar, alls. 
  • Att jag varje gång jag är i lekparken med min lillkille ser hur små tjejer blir slagna/retade av killar, men alltid får svaret "just ignore him, go play with your other friends" av sina föräldrar när de berättar vad som hänt. 
 
Och den här sista punkten, är så extremt intressant. Detta är nämligen något jag själv upplevde så otroligt mycket som barn.
 
De som kände mig när jag var yngre, vet om att jag var sjukt jävla ansträngande. Mina systrar påpekar det fortfarande idag, medan mina vänner är alldeles för artiga för att erkänna det. Men för er som inte har någon bild av mig som ungkalv, kan jag säga som så här: om ni föreställer er att Chewbacca och Crazy frog skulle gifta sig och få barn ihop, skulle det antagligen varit jag. Den extremt höga irritationsförmågan var ett faktum, och det var stackarna i min omgivning som fick lida för det. Här är en bild som beskriver ungefär på en höft vilken ljuv tösabet jag var: 
 
 
Oemotståndlig. 
 
Men trots min ocharmiga personlighet, så måste jag ändå, till viss del, försvara mitt yngre jag. För gudars vad mycket skit jag fick ta av diverse lärare, fritisledare och vuxna omkring mig. Ständigt fick jag straff och utskällningar. De vuxna hängde som gamar över mig, och pepprade mig med tillsägelser hit och varningar dit. Utvecklingssamtalen var alltid ett äventyr i sig. Och jag säger verkligen inte att allt detta kom oförtjänt, bara det att alla killar jag umgicks med var exakt likadana. De fick dock på sin höjd en axelryckning, eller ett halvhjärtat "Men JOHAN!", samtidigt som jag stod med hakan i marken och iakttog. Varför var det mer okej för dom att bete sig dåligt, medan det jag fick göra var att ställa mig i skamvrån med dumstruten på? (okej, så illa var det ju inte riktigt, but you get my point!). 
 
Om jag tjafsade eller bråkade med någon kille, och en lärare gick emellan, var det alltid jag som fick största utskällningen. Och detta bidrog till en enorm frustration som hela tiden växte inom mig. I takt med att det hela eskalerade började jag på riktigt tro att det var något seriöst fel på mig, för jag förstod verkligen inte hur en orättvisa så markant som denna kunde vara okej? Skulle allt det jag gjorde vara mer acceptabelt om jag hade en penis istället? 
 
Lärarna var alltid så ursäktande när det kom till killarna också. Alltid fick man svaret att "Han är sån!" eller "Han gör så för att han gillar dig!"när man klagade. Istället önskade man att de skulle gått med bestämda steg och gett dem en rejäl tillsägelse, men det var väldigt sällan det faktiskt inträffade. Alltid fick jag lära mig att hålla mig undan de jobbigaste killarna, för var man i närheten av dem kunde man kanske provocera dom, och då fick man skylla sig själv om helvetet bröt lös. Alltid detta, istället för att faktiskt konfrontera alla problembarn. 
 
Och jag vill bara poängtera här att jag inte alls skuldlägger killarna i den här situationen, för det är verkligen inte deras fel. Det är de vuxnas sätt att uppfostra barn som jag är kritisk mot, för jag tycker de lägger fokus på helt fel faktorer i situationer som denna. 
 
Jag är medveten om att det finns forskning och vetenskapligt fakta som säger att killar utvecklas långsammare än tjejer. Men jag tycker fortfarande inte att detta är en ursäkt för lärare och vuxna att särbehandla syskon, elever eller barn i vilken grupp som helst. Självklart får man ha det i baktanke, men genom att göra det mer okej för killar att bete sig hur de vill mot tjejer, kan det utvecklas till större och värre konsekvenser i framtiden som blir ett riktigt samhällsproblem. 
 
För vad händer om det fortsätter vara okej för killar att reta/slå sina tjejkompisar? Om de hela tiden tar sig rätten till att inkräkta på deras personliga space, helt oförbehållslöst? Vad händer, när killarna växer upp till män, och fortfarande har den här synen? Vad händer, när sex kommer in i bilden? 
 
Våldtäkter sker hela tiden. Och jag blir lika uppgiven varje gång jag läser om hur det går till i rätten angående just det här. Jag vill inte att det ska finnas överhuvudtaget, för det måste vara bland det mest förnedrande, hemskaste, förjävligaste som kan hända en kvinna. Utsattheten och skammen måste vara extrem. Men ändå ifrågasätts alltid just kvinnan, läs offret, så innerligt mycket mer än mannen, läs våldtäktsmannen. 
 
Hur många gånger har man inte fått det rådet från sina föräldrar innan utgång; klä dig inte för utmanande. Se efter dig själv, och se efter dina kompisar. För där finns män som våldtar, som slår, som vill en illa. Män som gör att man hela tiden, måste vara på sin vakt. Män som bidrar till att man varje gång på vägen hem slänger en extra blick över axeln, håller koll på sin drink, håller sina kompisar nära. Och kanske måste man alltid göra det? För kanske kommer det alltid att finnas idiotiska män, överallt, precis som det finns idiotiska kvinnor? Kanske kommer mord, våldtäkter, olyckor och misshandel alltid inträffa. Det vet inte jag. 
 
Men det är ett samhällsproblem, för det händer hela tiden, det slutar aldrig. Och domstolarna sköter inte direkt sitt jobb med utredningarna på ett ypperligt sätt, om man säger så. 
 
Jag vill inte att sådant här ska finnas. Jag vill inte att fler kvinnor världen över ska behöva gå igenom något så fruktansvärt som våldtäkt. Jag vill inte att de utsatta ska skuldbelägga sig själva, för att en domare pekar på ens klädval som bidragande faktor till händelsen. Jag vill inte heller att resterande ens ska behöva vara oroliga över att det kan inträffa. Jag tycker inte det ska behövas mer än ett "Nej" för att stoppa en möjlig början till något så vidrigt. 
 
Jag tror uppväxten spelar en enormt stor roll i allt sådant här. Mord såväl som misshandel, våldtäkt, eller vilket brott som helst. Och jag tror inte att en förändring för dagisfröknars och lärares pedagogik kommer rädda alla kvinnor i världen. Men OM det går att påverka i en positiv bemärkelse, om det ens förhindrar EN våldtäkt från att äga rum, då är det värt all extra möda. Och om detta är möjligt genom något så enkelt som att uppfostra killar och tjejer på samma villkor ända från ung ålder, via dagis, skolor, och hemma, då är jag 100% för det. För jag är jävligt trött på att det hela tiden läggs fokus på att vi kvinnor ska undvika att bli våldtagna, mer än att män ska undvika att våldta. Det har aldrig legat något vett i det, och det kommer det heller aldrig att göra. Så låt oss utplåna den tanken, på riktigt! En gång för alla! 
 
Just det, så får vi inte glömma att krossa patriarkatet också. 
 
Över och ut! 
 
Yours truly, 
Limpan. 


Kommentarer
Lovisa

har vart på utbildning i helgen ang om gruppdynamik, hur fungerar vi, vilka är vi/du/jag? och vi kom inte alltför slumpmässigt in på ämnet; gender/värderingar/jämställdhet osv etc m.m.. så satt ja där i min stol, ja sväva bort lite i tankar om unicorns och sånt, klicka in mig på din länk - och det träffade så direkt. det var ju precis det här vi nyss suttit å pratat om. att ja läste ditt inlägg drog mig inte ifrån att försöka fokusera på dem som talade. det var mer intressant att sitta å läsa det du skrivit, tankar från en nära vän ist. bra och kul läsning.

Svar: Ååh bästa Lovssan! Vad fint du skriver, blir emotionell här! Tycker det är fruktansvärt intressant, och vi är lyckligt lottade som faktiskt kan läsa om det här i skolorna i Sverige! Tror det är ett privilegium på riktigt. Tack ska du ha för bra respons ÄLSKO <3
Linnsey

2014-04-13 @ 15:31:08
linda

Haha åh, diggade dig redan när vi båda var ungkalvar och bodde i tomthult... har nämligen bevis på det i en video då vi sitter i samma barnvagn och jag överöser dig med pussar (detta med föräldrar i bakgrunden som glatt ropar "puss!", men ändå). Och jag skulle troligen bete mig likadant om du satt breve mä' just nu, för du är så himla grym! Gött skrivet!

Svar: Hahaha åh, våran tomthultstid vårdar jag ömt i hjärtat mitt <3 och den videon borde vi nästan göra offentlig? Snacka om favoritgrannar! Har dock en väldigt stor aning om att jag var minst lika jobbig mot dig som mot alla andra kids pga överdrivet hyperexalterad, men det som inte dödar!! Tack ska du ha fina Linda!! Pöss på dä!
Linnsey

2014-04-13 @ 17:04:11


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0